Kom hem från träningen (som förövrigt var kul och riktigt jobbig). Jag gick in i köket stod vid fönstret, vandrade vidare till sovrummet, hoppade sedan in i duchen. Jag gick runt ett par varv i lägenheten för att känna efter. Vad kände jag då? Typ ingenting konstigt nog. 

Jag har sedan jag började i Storvreta D2 (trodde jag iaf att jag började i) spelat mer i D3. För att jag är sämre än dem andra målvakterna? Svar Nej. För att jag har sämre träningsnärvaro? Verkligen inte. För att jag är små skadad? Inte ett skit, har knappt några blåmärken.
Bästa spelare på plan vad är det? Träningsnärvaro bara skit. Och skada det ska man spela med.

Min första tanke om att jag spelat mer i D3 var att jag skämdes. Jag har aldrig spelat där förut och trodde nog aldrig att jag skulle göra det heller. Det var väl kanske inte vad som var sagt från början heller. Nu skäms jag inte ens längre. Jag är mest förvirrad över hur det kan ha blivit såhär.

Att jag skulle bli likgiltig det trodde jag aldrig när det gällde denna sport. Att jag tillslut skulle sluta bry mej fanns inte ens. Att glädjen över det som varit mitt liv i över 17år skulle försvinna fanns inte ens i min vildaste fantasi. Jag har så sjukt många ggr under min spelar karriär kämpat och slitigt för att vara nummer ett. Jag har alltid klarat mina mål. Reglerna har varit stenhårda och följts av alla. Min vinnarskalle har varit min störrsta sporre. Vinnarskallen har jag även fått jobba med många ggr när det kokat över.
Men vart är den nu? Det spelar ingen roll för det finns inga regler och det splear inte längre nån roll om jag är bäst på varje träning.

Jag spelade för D3 i lördags för att nästan alla yngre tjejer var på klubb-sm. Jag gick ner ännu en gång på den nivån jag aldrig varit eller velat vara på. Jag spelade och blev förnedrad. Jag tapppade mycket av mitt självförtroende. Jag lovade mej själv efteråt att vara förevigt bäst så kanske jag slipper bli överspelade igen. Men vad spelar det för roll när det inte finns några regler.

Jag kommer harva vidare men tyvärr är glädjen för det jag en gång brunnit för mindre. Kanske glädjen kommer tillbaka, kanske inte men vad spelar det för roll när inget annat spelar nån roll.

Jag har inte gett upp, det skulle jag aldrig göra så länge jag inte lagt hjälmen på hyllan, jag får bara ändra taktik, och inse att innebandy är tydligen inte allt som det var förr.

Natti natti nu ska jag sova, har ju match imorgon. Jag och bänken har blivit som ett med varandra. Vi håller tummarna för att det går bra imorgon och att alla handleder håller. En vinst behöver tjejerna! Heja Heja!!!!!!