Om livet inte gått som en dans, om det funnits endel avikelser från det perfekta, om man själv har tuffat på framåt men blivit dragen tillbaka är man inte värd detta då?
Jag har aldrig i hela mitt liv kännt mej så värd någonting som jag gör nu.

Helt otippat stod Han bara där (eller otippat, Hanna fanns ju med i bilden;). En av dem första (riktiga) sommarkvällarna. Det var så självklart, som om detta tillfälle var menat.

Det är inte konslat, jobbigt, osäkert eller det minsta tjafsigt. Allt bara är, jag bara är. Behöver inte vara någon annan, för han vill ha mej precis som JAG är.
Om man träffat rätt så finns inget tvivel, det är så självklart.
Skulle någon ha sagt för ett år sen att jag idag skulle hålla någon i handen med stolthet, pussas och kramas, längta kostant efter någon, låta som en fjolla i telefonen, vilja ha en mysig hemma kväll bara Han och jag, skulle jag lägga till det värsta garvet jag kan. Jag har länge tyckt att par som är snälla och gulliga mot varandra är falska. Har länge tänkt att är dem kärleksfulla offentligt så vet man att det är skit hemma.
Oj, vilken fel bild jag har haft. Man kan vara kärlesfull även hemma. Jag kan fan erkänna att jag har upptäckt att jag nog blivit en av dem jag tycket var töntar; EN OBOTLIG ROMANTIKER!

Jag tror fan jag hittat rätt. Nej, jag tror inte, jag VET att jag hittat rätt!!!!