Jag vaknade halv tre inatt med datorn i knät och huvudet hade poserat sig som en gamnacke. Jag hade skrivit en halv rad i bloggen innan John Blund tog över.

Hade träning igår igen och jag överträffade mej själv. jag sprang två varv i spåret alá 5km. Kan väl erkänna att jag gick ca 300m men då vill jag tillägga att vi skulle springa 5km på under 30min och jag (vi) kom in på 32min, så antingen sprang vi fort när vi sprang eller så var det powerwalk vi utförde i gången.

När jag springer tänker jag inte bara på hur hemskt det är att behöva vara i skogen utan hinner oxå med att fundera över annat skit oxå. Denna gång gick tankarna till mitt struliga liv. Jag har verkligen fällt krokben för mej själv denna helg. Jag föll tillbaka på den nivån som jag passerade för flera år sedan.
Men jag kan nog säga att det var min frustration som hjälpte mej runt spårhelvetet andra varvet. Sen hade jag ju om jag tänker efter inte sprungit alls om inte min glada Erica peppat mej. Jag blir mer än imponerad över henne, hon sprang där hur glad som helst och hejade på alla vi mötte, flåsade inte ett dugg (iof flåsade jag så högt så jag inte kunde höra om hon gjorde det).
Jag lovar att hon ville säkert göra fyra volter på fotbollsplanen när vi kom tillbaka (det ända som hindrade henne var säkert att komma fram till klockmannen(Peter) så vi fick en bra tid).

Jag är iaf jätte imponerad över mej själv och att jag sedan klarade 45min styrka med extra mycket ben efter gjorde att jag gick rak ryggad därifrån. Nu finns det inget som kan stoppa mej. Det är jag, löparskorna och skogen.

Nu ska jag fortsätta spräcka vattenblåsor på fötterna är uppe i fyra nu. Dessutom är jag helt blå på min högra fot, är detta springande verkligen sunt för mej???