Känner att jag inte har nån lust att skriva ett negativt inlägg om allt skit som händer, men en anna sida säger att det är skönt att skriva av sig.

Vaknade av att det ringde på dörren...kunde dagen börja värre? -Nej.
Sov på soffan inatt igen, detta börjar bli mer än vana än undantag. Det börjar även plinga i datorn som stod brevid huvudet...fyra sms...paniken börjar så sakta komma. När det börjar ringa mer hysteriskt på dörren fick jag mer och mer svårt att andas, vilket har gått rikitigt bra en vecka. När det börjar banka och smälla i dörren så kommer tårarna automatiskt.
Jag vet inte hur länge han höll på men kan gissa på en halvtimme. Hörde hur nån granne var ut och gapade, om tystnad antar jag.
Jag är så less på att vara rädd, jag är ännu mer less på att jag tillåter mej att vara rädd.

På ett sätt skulle det kännas bättre om han slog till mej så jag kunde få en STÖRRE andledning att få honom ur mitt liv. Å andra sidan vet jag ju inte om det skulle bara bli ett slag:( Men det här gör redan ont så jag kan ta mer smärta utan problem. Jag vet inte vad som hänt med karln men jag känner som om jag levt med en främmling.

Jag känner att jag levt ett dubbel liv i flera år, glad och avslappnad när jag varit utan honom, rädd, tyst och uppmärksam i hans sällskap. Jag vill inte ha den känslan längre, ingen ska få mej att känna mej instängd. Men tyvärr går jag runt på helspänn så fort jag är ensam.

Nu får det vara slut på det här!

imorgon är det som jag sagt så många ggr: " Nya tag!!!!!!!!!"

Hög tid att sova nu.