Just nu är det mycket som händer i mitt liv. Väldigt bra saker vill tilläggas. Men Den stora förändringen är inte skit bra kanske men nu är det som det är. Det är bara att vänja sig och göra det bästa av situationen. Men när nåt som funnits med i nästan hela ens liv ska försvinna känns det viktigt att det ersätts med nåt nytt. Vad fan är det då? Hur vet man vad man ska göra om man inte gjort det förr?

Jag har funderat hela kvällen när E va å tränade och jag tror jag kom på hur jag ska göra och hantera detta;)

Fortsättning följer...

*Är inte med barn eller nåt sånt (vill inte få en massa missförstånd här!

Ligger i sängen med datorn i perfekt position för att jag på lättast sätt ska kunna skriva utan att bli arg på mitt lillfinger. Jag upptäckte precis att jag ligger i mitten av sängen, inte bara på vänstersidan som jag annars kan döda för att få ha för mej själv. Känner jag mej ensam? Är det därför jag ligger i mitten? Jag tror fan det. Jag blev gräsenkling (?) inatt och fick klara och somna utan att ligga på E´s arm. Tänka att vissa handlingar kan bli en rutin så snabbt. Jag kan inte få rutin på någonting i mitt liv förutom att sova på någons arm. Iof en väldigt trevlig rutin som bör följas stenhårt.

***

Nej detta går inte. Jag är inne i en förjävlig skriv svacka. Jag får liksom inte till det. Jag har massor att skriva om men när jag börjar skriva så försvinner allt. Den dåliga trenden har hållt i sig i flera veckor. Har jag fått en svårare form av den så kallade BLOGGTORKAN. Är den här på riktigt? Är jag en av de hårdast drabbade? Finns det nåt botemedel?

Nu blev jag rädd på riktigt. Rodemma.blogg.se firar ju snart ett år och jag vill inte ligga i jorden jävla flunsa då ju. Det ska ju firas med rödvin och DM (kombinationen känns iof sådär, men när jag tänker på fira så tänker jag rödvin å födelsedagen infaller mitt under DM).
Jag måste få hjälp med detta (nu menar jag inte rövinsintaget utan skrivkrampen, rödvinet ser jag inte som ett problem). Nu är det upp till alla mina många läsare att lägga bot på eländet.

Trodde aldrig detta skulle inträffa mej. Eller om jag tänker efter så hade jag ett litet symptom tidigt i våras, men då fanns det ju en anledning. Nu hittar jag inte orsaken, jag svävar ju för fan på rosa moln

Det går så sjukt bra för mej. Inte alls så att jag ville lägga mej ner och gråta på gatan för typ 30min sen. Jag kom inte in i porten. Min hem nyckel låg i postfacket (IGEN) och porten hade låst sig för kvällen alá 21.00. Jag skulle  packa ikväll eftersom jag åker direkt efter jobbet på träningsläger imorgon. Men nu får jag ändra mina planer och sova hos E.
Har precis kokat min egen linsvätska (vuxet). Ska sedan skriva en lista på vad jag ska packa imorgonbitti. Min hjärna brukar inte vara med mej så tidigt så det är bäst att bara följa listan och hoppas på det bästa.

Nu ska jag glömma allt strul som blev ikväll och ta mej en dusch innan jag intar andra kvälls aktiviteter;)

Natti natti alla ni som får livet att löpa på en räls!

Jag satt en dag på semestern med min kära vän Mia och pratade om allt möjligt. Av nån anledning som jag inte kommer ihåg just nu så kom vi in på ett samtal där jag började spy ut vad jag tyckte om pärlörhängs brudar.

Jag: " fan vad jag stör mej på alla pärlörhängsbrudar. dem kan ju tro att det är okej att ha rosa tröja, söta små pärlörhängen och blonderat hår".

Mia flinar.

Jag: " stelt och tråkigt, alla ser ju likadana ut oxå, INTE okej".

Mia börjar skratta.

Jag: " vad???"

Mia: "Tack för den"

Jag känner att hissen inte gått ändå upp för mej än.

Mia: " jag har pärlörhangen"

Hon visar vad som döljer sig så fint bakom håret.

Jag (i ett försök att rädda mej själv): " men du är ju inte sån"

Mia: " och rosa tröja har jag oxå"

Jag (försöker en gång till att rädda): " hallå den får jag dispans(?) på?"

Mia godkänner tröjincidenten pga min bristande färgkompetens.

Mia: " och det blonderade håret är ju fan du som fixat på mej".

Jag: "helvete".

Där avslutar vi detta samtal. Men tro nu inte att jag kom undan så här lätt inte. Jag skulle börja packa inför min seglings semester och börjar då rota runt i sovrummet. Av nån anledning så rotar jag bland gamla smycken i skokartongen. Jag känner att jag inte riktigt vet hur detta kom sig mej. Men jag har tydligen varit en riktig pärlälskare. Jag har inte bara haft ett par örhängen utan tydligen så har jag haft ett svårt missbruk med pärlor av alla dess slag.

Allt detta har skett utanför min vetskap. Jag har tydligen levt ett liv jag inte minns eller inte vill minnas. Jag börjar undra om jag är normal.

  Jag har varit blonderad.

 Jag haft rosa tröja

  Å jag har även burit pärlhalsband fler ggr;)

Detta gör mej inte bara rädd utan oxå förvirrad. Vart har jag varit dem senaste åren???

Försöker min högerfot säga mej något??

Nu kom det fram att jag inte är nån hacker märker jag...inlägget nedan är ihop tryckt som en köttbulle, går inte att ändra, nej jag vet inte vad som är knas. Ber så mycket om ursäkt för detta och önskar er en god läsning av mitt köttbulls inlägg!

Om det inte är jag vem skulle det då vara? Om man ska vara sjuk så kan man fan vara det ordentligt, varför vara små förskyld när man kan ha 40graders feber och inte kunna ta sig upp ur sängen? Varför ska man åka bil till sjukan när man kan åka gratis med ambulans?

Ska jag göra nåt så fan ska det vara fullt ut, annars får det vara!

Skämt å sido...jag är så förbannat trött på detta så jag vill bara spy. Jag är aldrig små förskyld eller halv krasslig, min kropp fungerar inte så. Jag har enligt farbror doktorn inget imunförsvar som klara små förkylningar, det blir så mycket av ingenting. Jag får visst sota för att jag åt starka mediciner för massa år sedan i hela mitt liv.

Jag hade sett framemot att gå till jobbet i morse, jag riktigt längtade eftersom jag haft en veckas semster. Men när jag vaknade kunde jag inte röra mej, min nacke hade stelnat totalt och febern var närmare 40 grader. Syrran skulle hämta mej vid nio så skulle vi åka till jobbet och fixa hennes hår innan jag började jobba vid 12, men vid nio kunde jag inte ens vrida på huvudet.
Lisa ringde upp till sjukhuset för att få lite rådgivning om mitt tillstånd, några miunter senare hörde vi sirenerina från en ambulans. Ja, det var mej dem skulle hämta.
Jag fick då ta mej en tur i ambulansen upp till infektion där dem anade att jag kunde ha fått hjärnhinneinflamation (vill dö vid tanken). Dem tog massa prover, satte dropp och två doktorer klämde på hela mej. Efter ett tag konstaterades det att min nacke typ satt fast i ett läge och kunde röras endast någon cm åt sidorna.

Dem frågade om jag hade ont i både armar, ben, mage och hals. Jag sa då för sjuhundraåttiofemte gången att jag bara hade ont i nacke och seg eftersom jag hade feber å ja visst lite torr i halsen var jag väl, men jag sa att jag förmodligen hade sovit med öppen mun.

Dem tog iaf ett prov i halsen eftersom jag hade ganska fula halsmandlar (som om deras är så mycke vackrare?).
Ena doktorn kom tillbaka efter ett tag å frågade om jag var säker på att jag inte hade ont i halsen? Jag svarade ännu en gång nej. Han berättade att halsprovet visade på en stor halsfluss och att att nacke stelnade pga av svällda lymfkörtlar i bakre delen av halsen.

Så nu har dem matat mej med pecillin både i tablett väg och rätt in i armen.

Det är ju konstigt att man har en ordentlig halsfluss utan att känna ett piss...men å andra sidan har jag aldrig tillhört det normala;)

Dax att sova så jag blir frisk, vill ju bara jobba och fortsätta med försäsongs träningen. Mitt mål är att jobba på torsdag för då smittar jag inte iaf.

Detta blev ett långt inlägg om sjukdomar, så kan det gå när det inte händer annat under dagen...Natti Natti.

En sjukt konstig dag är nästan över. Den har blandats av stress, hög puls, vattenläcka, lycka, övergivenhet och mycket trevligt sällskap.

Jobbade först och vill bara använda ett ord för denna dag....hundra bollar i luften.

Sen bar det av till Stockholm med Erica för att lämna in fotot, gick åt helvete kan man säga, fanns ingen postlåda. Men efter lite snurr och telefonsamtal så kommer bilden att finnas på rätt plats innan kl 12 på måndag.
Vi hann även med en sushibuffé i sthlm och en latte som hette nåt konstigt som jag inte kan stava till, men trendigt som fan var det iaf;)

Väl tillbaka i uppsala mötte vi upp Hanna för en fika på terassen, mycket trevligt förövrigt. ´Surrade lite skit om allt och inget.
På väg hem stannande vi till hos Jonas för att säga hej och låna toan, det blev till att stanna ett tag för att träffa den gamla Storvreta eliten;) mycket givande. Vissa borde man umgås mera med!

Jonas jag vill ha ett citat nu, tack!!!!

Nu är det dax att kolla lite film med mitt väldigt otippade sällskap som befanns sig så fint hos mej när jag skulle entra dörren.

Hade tänkt att skriva ett jätte långt inlägg men med tanke på att jag bara får äta flytande från igår t.o.m ons så orkar jag inte skriva (ska göra lite undersökningar på ons).

Min hjärna är segare än segast...

Kan man svälta ihjäl av hunger efter bara två dagar utan fastföda? Inte för att vara dramatisk men vi får se vad som händer...

Vet inte vad alla fått för sig här eller är det jag som skriver luddigt?
I ett tidigare inlägg skrev jag om oskrivna regler inom frisör. Jag vill bara säga att jag INTE har varit på nån dejt med nån kund, detta är ett missförstånd.
Jag hade dejt igår med det var med han som är part två i mitt förhållande. Så ingen dejt av kund här!
Var förövrigt en väldigt trevlig dejt med min egengjorda underbara måltid, som verkade uppskattas;)

Dax att fortsätta jobba...

Skulle min tankspridda hjärna tappa bort nåt, glöma nåt eller inte minnas nåt? Inte en chans, alltid huvudet på skaft.
Men det har blivit så att jag tydligen är skyldig till ett försvinnade. Det värsta är att jag verkligen inte kan skylla på nån annan, för det är bara jag som bor här (Svea-Sven-Sudoku räknas inte in just nu, hon, han , den, det är för liten). Men som sagt nåt har spårat ur i mitt annars så städade liv;) Gud, vad jag kryddar.

Om nån har sett nåt som är på fel plats och som ev. skulle kunna tillhöra mej så hör av dej.
Kan vara så att jag får en fet omgång om jag inte hittar det som har skaffat ben å försvunnit.


Sööökkkeeerr.....

Ibland undrar jag vad jag tänker med. Tror att även en sockertopp som mej kan tänka med arslet ibland. Jag ska ju fotas igen nu i veckan å vad har jag gjort!!?? Jo, precis det som jag absolut inte fick göra:  Förändra mitt utseende. Å vad har jag gått å gjort lite lagom impulsivt på en lunch, klippt lugg å kort på ena sida. Haha...detta blir nåt att försöka döja. Så nu måste jag ta fram min goda frisörkunskaper å sätta dem på prov.

 Före   Efter

(Okej, Förebilden är några månader gammal så rödhårig var jag innan saxen kom igång oxå)

Vad har hänt med Sveriges lagar? Finns det några vettiga över huvutaget?
Jag vill härmed införa obligatorisk vila för övertrötta arbetare. Lagen innefattar dem som är så trötta att dem inte ens kan hålla ögonen öppna utan tändstickor.

Ja, hur ska vi veta vilka som är så trötta å inte fejkar att få gå hem å sova? Jo, kolla om dem svara på tilltal, kolla om dem halv sover så fort alla andra tittar bort. Över trötta arbetare tar varje tillfälle att sova en micro sömn, håll ögonen öppna för dem är snabba rackare.

Jag stämmer in på alla kriterier å känner just nu att jag har med all rätt att följa lagen. Jag har t.o.m somnat fyra ggr under skrivande stund.
Jag har dessutom börjat använda hårnålar i metall, då tändstickorna gick av för jag blundra för hårt å tungt.

Dagen har bara sprungit iväg. Sov länge, stack sedan ner på stan å träffade Throzan, vi jagade runt efter sånt som vi inte kan leva utan. Jag kom lyckligare än aldrig förr hem med en svart skinnjacka. Jag har letat å letat men inte hittat nån som passar. En sak är klar; man får inte vara över 1,60cm om du tänker köpa skinnjacka. Jag som aldrig har ansett att mina 1,68cm varit speciellt jätte lång men tydligen så var det fel. De flesta jackor jag provade var så korta att jag började undra om det var inne att visa halva magen igen.
Aja jag är lycklig iaf!!!!

***

Har gått hela dagen å funderat på mitt lilla eller lilla är väl synd att säga men mitt dilemma (?). Jag kan inte bestämma mej för hur jag skall göra. Man vet vad man har men inte vad man får. Kan det vara så att jag fegar nu?
Detta är i jämförelse med annat bara ett i-lands problem men just nu känns det som jag kommer bli en skit hur jag än väljer å gör.
Jag ska nog ta å överlägga lite med katten nu, tror att hon säkerligen kan ge mej ett bra svar.

Se själva jag håller på å bli totalt galen, börjar rådgöra med en pälsboll.

***

Imorgon är det dax att återvända till livet...jobba...jippi...äntligen...

Det är söndag å jag känner mej även denna söndag lika som alla andra söndagar...sliten...Fast denna gång av andra andledningar än för mycket alkohol, lite sömn å en tanke verksamhet på hög varv om vad som hände igår.
Denna dag känner jag att kroppen utsatts för prövning, i detta fall av mat å för mycket rörelse.

Jag fick under gårdagen höra upprepade ggr att jag har magrat en aning. Ja detta stämmer, jag har under denna jävla influensan tappat minst 4 kg. Å hur det skall kunna stoppas så att jag ser ut som en människa om två månader det har jag ingen aning om. Men maten gillar inte att vara i min kropp så är det bara.

Tänkte ta mej iväg å kolla på Storvreta mot Dalen om ett tag men jag måste faktiskt överväga det nog, för jag har har så förbannat ont i magen.

***

Har funderat ganska många timmar på hur jobbigt kompliserade en del människor är, eller det kanske inte är människan som är kompliserad utan människan som gör livet mer kompliserat än det behöver vara.
Varför inte ta en dag i taget i stället för att tänka på vad som skulle kunna hända eller hur jobbigt det skulle kunna bli. Livet går delvis ut på att misslyckas å bli sviken, detta för att lära sig nåt utav det å ta med det in i framtiden.

Om man inte chansar så får man heller inget....

 Jag känner att jag behöver se lite skor. Har jag ångest är det därför jag vill se skor? Skulle jag ha dessa på mej skulle jag bli jätte glad iaf eller ännu gladare än jag redan är;)

Det räcker med att jag finns så blir det strul. Jag gör inmget speciellt, bara är hemma å är sjuk (börjar så smått tillfriskna).
Nu menar jag inte sånt strul som är bråk eller så utan bara min närvaro gör ibland att det blir missförstånd å konstigheter. Många skulle bli glada av min situation men efter många upprepade ggr av samma sak tröttnar jag. Eller det är klart att det kan vara en komplimang!

Jag vill bara vara, men det går inte för jag finns!

Ja, herre jävlar så förvirrat det kan vara, jag fattar knappt själv vad jag har skrivit...haha...