Jag satt en dag på semestern med min kära vän Mia och pratade om allt möjligt. Av nån anledning som jag inte kommer ihåg just nu så kom vi in på ett samtal där jag började spy ut vad jag tyckte om pärlörhängs brudar.

Jag: " fan vad jag stör mej på alla pärlörhängsbrudar. dem kan ju tro att det är okej att ha rosa tröja, söta små pärlörhängen och blonderat hår".

Mia flinar.

Jag: " stelt och tråkigt, alla ser ju likadana ut oxå, INTE okej".

Mia börjar skratta.

Jag: " vad???"

Mia: "Tack för den"

Jag känner att hissen inte gått ändå upp för mej än.

Mia: " jag har pärlörhangen"

Hon visar vad som döljer sig så fint bakom håret.

Jag (i ett försök att rädda mej själv): " men du är ju inte sån"

Mia: " och rosa tröja har jag oxå"

Jag (försöker en gång till att rädda): " hallå den får jag dispans(?) på?"

Mia godkänner tröjincidenten pga min bristande färgkompetens.

Mia: " och det blonderade håret är ju fan du som fixat på mej".

Jag: "helvete".

Där avslutar vi detta samtal. Men tro nu inte att jag kom undan så här lätt inte. Jag skulle börja packa inför min seglings semester och börjar då rota runt i sovrummet. Av nån anledning så rotar jag bland gamla smycken i skokartongen. Jag känner att jag inte riktigt vet hur detta kom sig mej. Men jag har tydligen varit en riktig pärlälskare. Jag har inte bara haft ett par örhängen utan tydligen så har jag haft ett svårt missbruk med pärlor av alla dess slag.

Allt detta har skett utanför min vetskap. Jag har tydligen levt ett liv jag inte minns eller inte vill minnas. Jag börjar undra om jag är normal.

  Jag har varit blonderad.

 Jag haft rosa tröja

  Å jag har även burit pärlhalsband fler ggr;)

Detta gör mej inte bara rädd utan oxå förvirrad. Vart har jag varit dem senaste åren???