Shit vad fort mitt humör vände. Från att för bara några timmar sen varit väldigt positiv å glad till att nästan vilja slå nån på käften. Har pratat med två personer i telefonen under de senaste timmarna, båda korta i tonen å tjuriga. oj, vad glad jag blev, verkligen jätte. Hade inte ringt om det inte gällde mitt ego syfte. Men fan vad tråkigt det blev nu, har ingen lust att vara purken.
Aja, nu när surskalle smittan gett sig på mej kanske jag ska vara lite grinig ett tag, bäst å passa på när det bjuds.

***
Imorgon ska jag ta en tripp till mitt gamla Norrköping å hälsa på. Jag har verkligen längtat ner. Har dem senaste månaderna känt att det är lite tråkigt att inte bo där längre. Saknar mitt gamla jobb, jobbarkompisarna, lägenheten (jätte mycke, trivs iof ännu bättre i min nuvarande men det var nåt spec med min lilla etta), kvällspromenaderna med Maria, fika stunderna med Karin å allt annat som inte finns här.
Helt plötsligt har jag glömt bort att jag sista månaderna i Norrköping nästan grät av hemlängtan till Uppsala, att jag till varje pris skulle hem igen. Kanske var det livssituationen som jag hade då som var oraken till flytten tillbaka Uppsala? Hade jag levt som jag gör idag hade jag helt klart bott kvar.
Leker lite med tanken på hur livet skulle sett ut om jag bodde där. Vet iaf nån jag hade träffat betydligt mer om jag bott kvar (själv) ;)

Det jag kan känna att jag även saknar är känslan att jag skulle sätta mej på tåget till Uppsala och hälsa på. Det var liksom spännande, vad hade hänt sen sist? Känslan att åka tillbaka till Norping var dock inte lika rolig alla ggr.

Tänk vad man kan se annorlunda på saker bara man får lite distans till det.

Jag trivs jätte bra här i Uppsala nu å vill absolut inte ändra nåt. Största anledningen är att jag trivs så snuskigt bra på jobbet, jag vet att jag inte kan få det bättre nån annanstans. Har man det perfekt ska man inte ändra på det.