Det var början på oktober 2002 som jag spelade Klubb-SM (innebandy) i Wattholmahallen. Det var det sista jag gjorde för Storvreta IBK (den gången). Jag kommer aldrig att glömma när min dåvarnade "SM" tränare röt i åt mej och sa att jag fan kunde bättre än såhär. 
Klart jag kunde bättre än såhär men hur skulle jag göra, jag såg inget. Efter två perioder blev jag utbytt. Tränaren böjde sig ner å tittade på mej och frågade om jag inte såg nåt, om det var nåt konsigt med mina ögon? 

Det var då jag bestämde mej för att jag aldrig mer skulle stå i mål i Wattholmahallen. Jag tänkte på samma sätt som jag gjorde när jag var 6 år och åt pizza med lekis. Jag fick ont i magen efter pizzan och fick några timmar senare operera bort blindtarmen. Jag trodde att det var pizzan´s fel.
Samma sak tänkte jag 2002 efter att ha blivit utbytt. Min värld rasade samman och jag fick ta mej igenom en lång sjukhus vistelse, många tårar, många oklarheter om vad som hade hänt med min syn.

Nu 6 år senare(och frisk med bra syn) kan jag fortfarande inte ställa mej i målet i Wattholmahallen. Jag har gjort ett försök och det gick bra så länge jag stod i det "andra" målet. Men nu då? Nu finns det inte längre nåt mer skäl att inte behöva stå i målet. Vi tränar varje onsdag i den jävla hallen. Jag ska, jag vill och jag kommer ställa mej i helvetesmålet igen men det tar tid. Trodde inte att det skulle påverka mej så mycket som det tydligen har gjort. 
Hade "tur" imorgon att jag inte hade möjlighet att träna. Så jag tränar tidigare med D3-gruppen ist i Allianshallen. Känns skönt att få skjuta upp Wattholma en vecka till.

Tänk att nåt som hände för 6år sen kan sitta så djupt. Nu har iof den sjukdomen (dubbelsidig synnervsinflammation) ärrat mej för livet med diverse följder. Men jag kan leva med dessa följder men tycker att det är jobbigt att behöva möta det jag möte under den "jobbiga" tiden. Men man ska ju göra sånt man tycker är jobbigt för att övervinna dem. Så det gör jag sakta men säkert.