Får ofta höra i många olika sammanhang att jag är så positiv å glad. Då detta är något som snurrar i mitt huvud väldigt ofta å att jag hela tiden känner att jag måste hålla uppe den goda minen, men ibland dalar även glada Emma.

Denna vecka har varit en vecka jag förmodligen kommer att radera ut ur mitt register när den är slut. Jag har känt mej väldigt ensam å illa till mods de senaste dagarna. Alla har vi perioder då det känns tyngre än andra. Tror att mycke kan bero på att det händer ganska mycket runt om mej just nu.

Massor med barn prat å lyckliga små familjer. Nya kärlekar å resor. Det finns just nu ingen, förutom Lill-M som inte kilat stadigt. På jobbet är den ena mer nygift å gravid än den andre.

Jag unnar verkligen alla dessa i min närhet ett lyckligt liv å vill inget heller än att det ska bli bra. Men på nåt sätt känner jag mej lite bitter eller bitter är nog fel ord val, lite nere för att det inte jag oxå får ha nåt av det där lyckliga. Jag känner mej inte olycklig utan bara lite ensam.

Men det känns lite bättre nu efter jag pratat med nån jag tycker om. Jag blev stärkt å känner mej på bättre humör nu. När några uppmuntrande ord kommer i rätt tid punkt så kan de betyda väldigt mycket.

Min slutsats av "nere" veckan är nog att jag helt enkelt inte är nån ensam människa. Enmans shower är inget för mej. Jag vill ha människor runt om mej. Jag har bara lite svårt att finna mej i ensam livet (kan det ta mer än ett halv år att väja sig, eller finns det inget hopp för mej?)