Det är med sorg som jag har meddelat mina vänner i Norrköping att det inte blir nåt dop för min del. Jag har inte kraft nog att ta mej ner till Norrköping, det var förlänge sen som jag åt riktig mat, för längesen som jag var ute å gick. Så tyvärr blir det varken sång eller diktläsande:(

Idag har jag varit uppe å gått ganska mycket, så det har nu resulterat i att jag är helt slut.

***

Det har idag eller snarare igår hänt nåt tråkigt eller nödvändigt, kalla det vad du vill.

Jag har suttit å tröstat å försökt förstå. Å om jag nån gång i livet skall säga att jag förstår å menar det så är det nu. Jag känner verkligen känslan i kroppen, känslan av att inte vilja vara själv, men ändå veta att det är det som är det bästa. 
Livrädd för det som komma skall. Vetskapen om att ingen står nära när jag faller bakåt å tar emot mej. Men är det verkligen så? Blir man ensam bara för att man blir singel, är det ingen som tar emot en när man faller?

Den känslan som P*H bär just nu väger så mycket att det känns som om kroppen inte orkar ta sig fram en millimeter. Jag har en sån nära relation till den här människan att jag kan känna att något är tokigt på flera mils avstånd, vi har känt varanndra så snuskigt många år att jag kan känna P*H´s ångest just nu.

Jag vet att allt kommer bli mycket bättre å att livet kommer leka igen framåt sommaren. Inte så lätt att tro just nu men jag lovar!

Nåt vi pratade om var, att när det tagit slut med nån så finns den där äckliga känslan av att exet snart kommer träffa eller vara med någon annan (eller ny kanske man säger). Paniken kan bli enorm, Det sista man vill är att se honom/henne men nån annan även om det tagit slut. Så känner nog alla mer eller mindre.

Jag försökte lugna P*H å tala om att hon vet lika väl som jag hur sega karljävlar är å att dem är lika sega på att skaffa nytt som att bädda sängen. Jag talade även om att hon hinner dra över flera stycken innan han ens tänkt tanken. Jag vet inte om mina försök till ro gav nån större effekt men det ligger en stor erfarenhet å sanning bakom dessa påståeenden;)

Jag finns iaf alltid här men det vet du redan. Livet går upp å ner som en jävla berg å dalbana. Men för att veta när det är upp så måste det gå ner ibland oxå.

                                             

***

För mej är livet upp om man bortser från att jag precis höll på att stryka med i denna influensa som så trevligt varit på besök.