Nu kom den här dagen som jag någonstans i mitt dumma jag aldrig trodde skulle komma. Jag visste att det inte var så jätte många år kvar, kanske redan nästa säsong. Men jag hade ett mål ett mål som verkligen inte skulle vara svårt att nå. Jag skulle spela i 20 år. Det blev "bara" 16 (14år i målet). Att bestämma sig för att sluta hade känts okej men att behöva sluta pga en skada (förslitnings skada i knät), det känns svårt att ta.

Jag började min karriär i Storvreta IBK 1992. Det var då det vi inte hade lindade klubbor eller andra lag att spela mot. Min första Storvreta-cup spelade jag -93. Då fanns inget mer motstånd än att spela final direkt mot F-85. Idag har Storvreta-cupen mer än 500 lag (rätta mej om jag har fel). Lite har hänt sen dess.

Jag har spelat i flera klubbar med olika framgångar. Jag har kvalat, spelat flera SM, vunnit och förlorat. Gråtigt av ilska, glädje, frustation och smärta.
Min vinnarskalle har gjort mej olycklig över många motståndare. Men jag har vunnit mer än förlorat. Jag har stampat sönder många vattenflaskor och slängt många väskor i glovet när jag kommit hem. Men fler ggr har jag kommit hem och inte vetat vad jag ska göra med min vinnar glädje.

Känslan av att jag varit bäst och räddat laget från förlust har varit obeskrivlig. Jag skulle kunna betala sjuka mängder för att få känna den känslan en gång till.

Känslan av att spela för varandra, vinna som ett team är den skönaste som finns, inget kan mäta sig med en riktig lagkänsla.

Det finns minnen jag aldrig glömmer.

Storvreta F-86´s nummer 9, Rengren som gjorde alla mål.

Mora-cuperna, welcome cup i Barkarby, KalleAnka cuperna och Storvreta cuperna (fast vi alltid kom tvåa efter skit Duvbo med Petra Wais(?).

Distrikts-SM, alla Klubb-SM, träningarna med Damlaget när jag själv var 14.

Innebandygymnasiet med grabbarna + Hanna som aldrig gnäller.

Många minnen finns det och mycket kul har det varit men ny ska säcken knytas ihop, enligt mej alldeles för tidigt.
Vad jag ska göra nu har jag ingen anning om. Har aldrig gjort nåt annat än å tränat och spelat. Jag får börja spela schack eller nåt.

Tack Mams å Paps för allt skjutsande under åren;)

 

Den började i Ärentunahallen 1992, då en mycket läcker utespelare med en oerhörd teknik. Kanske ska jag bli sportklädes designer, kunde ju matcha redan på unga dar:)




Det slutade i målet i Allianshallen 2008. Allt startade i Storvreta och slutade i Storvreta, rätt komiskt faktiskt.

Det var länge sen jag grät men nu gör jag det.

Nu börjar nåt nytt förhoppninsvis...