Det är inte en lite, inte lagom ,utan JÄTTE glad RödEmma som nu ska möta John-blund. Jag behöver inte somna för att hoppas på en dröm. Den är här i verkliga livet. Efter ett år av berg och dal bana, många tårar, rädslor och ren uppgivenhet så är allt lungt och skönt.

Jag tänker bara njuta. Jag behöver inte hoppas på att framtiden kommer bli lika underbar för jag vet att den kommer bli det. Det är som om inget annat finns. jag minns inte ens att jag senast i morse ville hoppa i ån för att min älskade "fina lila" gick åt helvete (den slutade fungera). Och att jag fick ta mej till fots sista långa biten till jobbet OCH komma försent. Jag minns inte heller att min lunch var vidrig (torra makaroner med konstig inhandlad tonfisk med smak av ingenting). Allt är som bort blåst.

Nu när man nåt sitt mål och vunnit ska man ju hålla ett litet tacktal. Det är ju helt klart på sin plats nu.

Jag vill tacka; Mamma och Pappa, Syster för att du alltid är så överbeskyddande. Hanna för att du är så bra på att presentera folk för varandra. Min älskade Kombo för att du är så otrolig på att skeda. "Familjen" på jobbet för att ni stått ut med alla mina olika dagsformer jag dykt upp med på mornarna. Sen vill jag tacka Gud. Nej vad fan, nu har det gått utför, dax att sova!

Natti natti alla glada!!!