Nu tar jag bort den 20:e december ur kalendern, den är stryken borta gone.
Skit dag då allt gått snett från början till slut. Började med en 35 min lång promenad till sjukhuset för återkontroll. Ja som alltid i mitt liv måste det bli fallgropar innan det går bra, finns många exempel på att detta är sanning. För att vara konkret så kommer några exempel:

* Ville in på frisörskolan, betygen sket sig å jag kom inte in men som alltid efter ett par veckor ordar det sig å jag fick hjälp av högre makter (matteläraren Kerstin) å kom in. ORDANDE SIG!

* Ville ta studenten å bli frisör, åker på en synervsinflammation å det verkar som om jag varken kommer se eller ta någon student, men åter igen högremakter (kortison å vilja). Jag tog studenten å blev frisör. ORDNADE SIG!

* Ville in på fjärde året i Norrköping, kommunen vägrar betala denna dyra utbildning. När man äntligen har bra betyg, högre makter (Peter Gustavsson Norrköpings kommun å en bulle rikare). Jag kom in. ORDNADE SIG!

* Ville klara gesällen, färgen skiter sig, högre makter (Gary vithuvud). Jag klarade gesällen. ORDNADE SIG!

* Ville få ett bra jobb, klarade inte pressen att ha eget företag, högre makter (hem till Uppsala). Fick jobb på HairTeam. ORDNADE SIG!

* Ville ha ett lungt å respekterat liv, Har en skit till sambo, högre makter (Trozan med övertygande ord). Lever ett lungt liv själv. ORDNADE SIG!

Som ni ser så har jag haft mina hög odds, vem har sagt att man får fler? 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag förbrukat min enda önskan här i livet. Väntar fortfarande på att den ska gå i uppfyllelse. Jag tror alltid att det ordnar sig, det är lite av ett motto i mitt liv.
Men jag har märkt att jag börjat svaja i den här frågan (ögonen). Jag klara mej bra utan både färg å mjölk. Man kan ta ifrån mej det mesta å jag kommer leva klockrent ändå, men ta inte min syn den behöver jag. Jag klara mej på lite.
Lite är ju bättre än inget.

Jag känner mej delad i det här, ena sekunden så känner jag att jag måste bita ihop, det förväntas av mej å andra sekunden så börjar jag tvivla å vill bara gnälla.

Jag lever ett liv som ingen annan, jag ser på världen som ingen annan. Jag har klättrat å kämpat mer än många andra i min ålder, jag har blivit stärkt av det men nu vill jag inte klättra mer utan bara gå rakt fram.

Nu har jag även funderat klart över det jag skrev igår å jag vet vad jag ska göra....INGET...för jag vill inte göra nåt har jag kommit fram till, skiter i vilket, så var det med den saken.

Detta inlägg är verkligen tragiskt..å jag delar så gärna med mej av mitt tragiska liv, snälla jag.

Nu jävlar 2008!