Vad ska hända, min framtid de närmase veckorna eller bara veckan kanske känns lite oviss. Vad väntar? Försvinner det?
Min stora rädsla för mina ögon får jag lära mej att leva med. Jag ser och det är jag tacksam för. Kommer jag sitta här å vara tacksam hela mitt liv, vad som än händer, kanske inte är så dumt att tänka att det det kunde vara värre iaf.

Om man går runt å mår mindre bra en längre tid så säger tydligen kroppen ifrån till slut. Nu sa min att det fick vara nog. Men ska det alltid vara så att när det är  jobbigt blir det alltid värre, det byggs liksom på med saker?

Kan jag sitta här å vara arg för hur jag levt de senate åren? Hjälper det? - nej, det har jag svårt att tro.
Jag känner att jag skulle vilja hämnas, men jag tror inte på hämd. Vad ska man göra då? Vad har har människan för rätt att först bete sig som en idiot, å sen inte få ett skvatt dåligt samvete.
Va tvungen att ringa igår för att lösa ett mindre världs problem med en räkning som tydligen kom sent. Fick frågan om jag inte mådde bra, jag lät tydligen lite klen på rösten eller nåt. Jag sa som det var. Sekunden senare säger människan att han är så leden å tycker synd om mej.
Så fan heller, du tycker inte ett dugg synd om mej å det vill jag inte att du ska göra heller om det vore så. Du tycker det är perfekt för då vet du vart jag är....HEMMA...du njuter av tanken på att jag är hemma å gör ingenting, du vill inte att jag ska må bra å träffa folk, ååå tänk om jag träffar nån som tycker om mej, stackars jävel.

Sitt du i din nya lägenhet titta in hos mej, se när jag lagar mat, se när jag städar, se när jag umgås med mina vänner, jag bjuder på det. Jag kommer inte att sitta själv hemma å gråta, jag kommer träffa nån, lek med tanken.

Nu har jag spårat ur, jag är nog nervös.
Jag ska gå iväg nu å möta mitt öde...för det är väl ödet som bestämmer hur livet ska se ut? Å ödet måste man acceptera.