Har tittat på Love Actually, en riktig kärleks film, har sett den förr men det blir även denna gång en funderare efter.

Alla filmer har en början sen en mitt period med bekymmer å tråkigheter å man tror inte att det finns hopp för nån, men som alltid på film så finns ett sannslöst vackert slut, alla är lyckliga i alla sina dagar. Fantastiskt!
Denna film ville ge budskapet Kärlek , ja det är ju jätte fint. Men hur seriöst ska man ta på en film, ska man ta till sig budskapet eller bara släppa det när texten börjar rulla?

Men åter nu till kärleken. En sak är ju klar, alla vill ha kärlek, oavsett i vilken form. Alla behöver någon som bryr sig å som ser en. Jag har ju som alltid tusen tankar, när vet man att man är kär då?
Är man kär när man tänker på någon hela tiden? När man hoppas på att personen ska "dyka upp" lite här å där?
Kärlek kanske är när man vill göra allt för denna människa? Jag sitter här å inser att jag är lite rädd för kärlek. Det är ju inte bara en dans på röda rosor, man kan ju bli sviken oxå.
Menar jag att jag inte vill ha någon när jag säger det eller gör jag det bara för att slippa bli sviken? Har jag tappat tron på att det finns nån som kommer älska mej högt? Men det lär ju framtiden utvisa, om någon får komma så  nära igen...

Tänk om alla gjorde som i filmerna, gör allt för kärleken. Blir dem förtjusta så gör dem allt för att visa det. Tyvärr,  inte för att låta bitter men livet är inte nån film. Eller?

Aja jag vill avsluta med att säga: Mer kärlek till folket!!!